Public Good

Ingen forskare har kunnat påvisa ett replikerbart samband mellan ekonom iskt bistånd och långsiktig tillväxt i mottagarlandet; vad som ofta formuleras som biståndets syfte, exempelvis av svenska Sida. Det är detta som avses när jag och andra hävdar att det saknas belägg för att biståndet i dagsläget är-, eller ur ett historiskt perspektiv, har varit effektivt.

Det litteraturen vill förklara (eller borde vilja förklara) är vad Paul Mosley (1987) kallar biståndets mikro-makro-paradox: avsaknaden av systematiska förbättringar på makronivå, trots att enskilda projekt bevisligen har varit effektiva på mikronivå. Mot bakgrund av de nedslående resultaten finns det uppenbarligen negativa bieffekter som kan överväga de positiva direkta effekter en biståndsinsats har.

Det finns ett antal teorier till varför så är fallet. De vanligaste förklaringsmodellerna är sannolikt korruption, fungibilitet och försämrade incitamentstrukturer till följd av utbetalningarna. Det finns också ett antal innovativa, nyare förklaringar som förtjänar att lyftas.

Problemen med korruption behöver naturligtvis ingen närmare introduktion. Utbetalningar till en regering – som i värsta och kanske vanligaste fall i princip inte står till svars inför någon – löper naturligtvis stor risk att få alternativa användningsområden.

Fungibilitet är ett begrepp som kan behöva utvecklas. När någon anmärker att ”biståndet är fungibelt” avses i korthet att bistånd lösgör resurser som mottagarregimen kan använda till mer ljusskygg verksamhet; (biståndsoptimisten) Paul Collier (2007) uppskattar till exempel att bortåt 40 procent av Afrikas militära utgifter kommer direkt eller indirekt från bistånd. Begreppet är alltså intuitivt, men debatten försvåras av att fungibilitet är i princip omöjligt att testa för, då avsaknaden av kontrafaktisk information ställer till problem. Sannolikt försvåras situationen av att det internationella samfundet tar ökade steg mot budgetstöd; bistånd som går direkt in i mottagarlandets budget. Riksrevisionen presenterade år 2007 svidande kritik mot det svenska budgetstödet: i sju av åtta fall där metoden användes hade inte tillräckliga kontrollmekanismer etablerats.

Risken för undergrävande av mottagarlandets institutionella struktur är vidare ett hett samtalsämne. I korthet går argumentet ut på att nödvändiga effektiviseringar av offentlig sektor riskerar att utebli när biståndet blir till en alternativ inkomstkälla. Incitamenten att bredda skattebasen försvagas alltså, samtidigt som regeringens oberoende av väljarbasen förstärks. Biståndet riskerar enligt detta synsätt också att ses som ”manna från himlen” och leda till privilegiejakt (av eng. rent-seeking), samt därmed politisk instabilitet, när despotiska ledare slåss med varandra om att kontrollera pengaflödet. Moss, Pettersson och Van de Walle (2006) gör en forskningsöversikt och myntar begreppet bistånds-institutionell paradox. Här på hemmaplan har Fredrik Segerfeldt nyligen lyft frågan med boken Gör ingen skada (2008).

I teorin är ovan problematik relativt enkel att åtgärda: betala endast ut medel till regeringar som är ansvariga för sina handlingar. I praktiken har detta visat sig betydligt svårare och även när det lyckas har de önskade resultaten uteblivit. Uppenbarligen behövs mer sofistikerade förklaringsmodeller.

Som nämnts finns ett antal nyare ansatser. En av dessa, som har fått stort genomslag, utvecklas i Rajan och Subramanian (2007). Enligt författarna riskerar biståndsflödet att bidraga till en övervärdering av växelkursen, vilket kan få svåra effekter på mottagarlandets exportindustri. De finner stöd för tesen och konstaterar att biståndet verkar missgynna (den exportberoende) tillverkningsindustrin i fattiga länder. Den uppmärksamme läsaren märker också att vi nu börjar närma oss problem som är betydligt svårare att korrigera för enbart genom att förändra metoderna för biståndsutbetalningar. Denna ansats har kommit att kallas the Dutch-disease of foreign aid och kan visa sig utgöra en viktig pusselbit när det kommer till förståelsen för varför bistånd inte har påvisats vara effektivt i någon miljö, oberoende av förutsättningar.

Bjørnskov (2009) står för ytterligare en analys: bistånd till mer demokratiska länder tenderar att öka(!) den ekonomiska ojämlikheten. Författaren avslutar också med en del intressanta spekulationer om varför så kan vara fallet och föreslår bland annat just holländska sjukan som en möjlig förklaringsmodell och nämner att fattiga människor är mer benägna att hålla sina tillgångar i kontanter eller andra medel som utgör en dålig hedge mot inflation – när biståndet sedan driver på denna missgynnas dessa, realtivt den rika befolkningen som i högre grad kunnat placera i fysiskt kapital.

Jag finner de senare styckenas förslag mycket intressanta, då de behandlar aspekter som så att säga är inneboende i systemet och i värsta fall kanske inte går att åtgärda alls. Jag tror att åtskillnaden mellan exogena och endogena effekter kan vara en mycket värdefull insikt. Det är inte utan att man måste fråga sig vad denna ansats skulle innebära för debattklimatet. Om den får brett genomslag, alltså, vilket förefaller osannolikt.

Mer läsning

Bjørnskov, C. (2009). Do Elites Benefit from Democracy and Foreign Aid in Developing Countries? Journal of Development Economics (forthcoming).

Collier, P. (2007). The Bottom Billion: Why the Poorest Countries are Failing and What can be Done About it. New York: Oxford University Press.

Mosley, P. (1987). Overseas Aid: Its Defence and Reform. Brighton: Wheatsheaf Books.

Moss, T., Pettersson, G., & van de Walle, N. (2005). An Aid-Institutions Paradox? A Review Essay on Aid and State Building in Sub Saharan Africa. Center for Global Development, Working Paper 74.

Rajan, R., & Subramanian, A. (2007). Does Aid Affect Governance. American Economic Review 97(2) , 322-327.

Segerfeldt, F. (2008). Gör ingen skada – Biståndets hippokratiska ed. Stockholm: Timbro.