Public Good

Fair Trade/Rättvisemärkt är tveklöst en lysande affärsidé och produkterna har tämligen okritiskt omfamnats både till höger och vänster. Personligen har jag länge varit av uppfattningen att detta beror mer på ett starkt varumärke snarare än på övriga meriter, som potentialen att faktiskt lyfta arbetare ur fattigdom, netto. Nedan följer några vanliga invändningar, samt ytterligare en som jag tycker förtjänar mer utrymme.

1. Den vanligaste kritiken – i alla fall från nationalekonomiskt håll – handlar om att artificiellt höga löner låser in arbetskraft i improduktiva sektorer, samtidigt som överproduktion av kaffe uppmuntras med sjunkande priser som följd.

2. En förvånansvärt liten del av prispremien går till producenten och en betydligt större del till återförsäljaren.

3. Vad är det egentligen man försöker åtgärda, eller rättare uttryckt, vad är det för fel på fri handel? Anhängare till Rättvisemärkt hävdar att fri handel över lag skadar fattiga människor. Detta påstående saknar belägg.

Det jag kort tänkte lyfta här är något som jag själv har tjatat om i flera år, men som jag inte sett speciellt mycket diskussion om, nämligen det faktum att eftersom idén bygger på ett prisgolv på arbete kan det omöjligt vara lönsamt att anställa världsekonomins minst produktiva arbetare på ett Rättvisemärkt plantage – konsekvensen vore annars att märkningen inte behövs. Denna baksida av systemet nämns i ett WP från Adam Smith institute, och har på senare tid fått viss spridning, men jag tycker ändå att frågan diskuteras för lite. Faktum är att flera av de länder många antagligen förknippar med Rättvisemärkt har få eller inga Fair Trade-producenter.

Logiken är egentligen mycket simpel: i Mexiko (som hade 50 Fair Trade-producenter 2007) kan ett par-tre arbetare med en maskin producera hundratals gånger mer än, säg, motsvarande antal arbetare i kaffets hemland Angola (som hade 3 producenter). En organisation som bär den tvångströja ett prisgolv för samtliga arbetare innebär tvingas orientera sig mot produktiva arbetare för att inte gå med förlust, alternativt tvingas ta ut hutlösa(re) priser.

Siffrorna bekräftar teorin. 2007 återfanns mindre än 3 procent av odlingarna i länder med köpkraftjusterad BNP per capita under 1000 dollar per år. En typisk odling ligger i ett land där en genomsnittlig inkomst är 6700 PPP-dollar. Inga enorma rikedomar, men trots allt två tredjedelar av världsgenomsnittet och snarare ett centralamerikanskt medelklassland som Guatemala än ett utfattigt land söder om Sahara.

Den relevanta frågan är vems rättvisa vi är sannolika att ha råd med. Att handla Rättvisemärkt är att implicit bojkotta övriga producenter, vilka inkluderar de allra fattigaste. Enligt mitt synsätt kan systemet egentligen inte bidra med mer än extra pengar till den globala medelklassen – på de riktigt utsattas bekostnad.