Historiskt nörderi: om Eskilstuna och skråväsendet
Munkhammar tipsar om ett inlägg av Boris Benulic i Voltaire-bloggen som summariskt behandlar Eskilstunas historia som (Sveriges enda) fristad. Som inlägget nämner innebar fristadsdirektivet att skråväsendet avskaffades. Vad innebar då detta i praktiken? Ptja, skråna kan sägas ha utgjort en slags hantverkaradel och uppstod från början för att begränsa konkurrensen, både från lokala och internationella hot. Skråna utvecklades till ett slags fackföreningar som slog vakt om det gamla, motarbetade förnyelsen av näringslivet och avskaffades när näringsfriheten infördes år 1864.
Om du som ung entreprenör till äventyrs ville öppna ditt eget skrädderi fick du först, om du hade tur, gå som lärling hos en mästare. Utan betalning, givetvis, men normalt mot mat och husrum. När detta pågått ett godtyckligt antal år kunde mästaren godkänna dig som gesäll genom att skriva under ditt gesällbrev, dock bara efter att du genomfört ett prov och erlagt vederbörlig muta (utskrivningspenning).
Någon kanske försvarar systemet med att det var ett slags praktik eller utbildning där den antagne fick lära sig ett hantverk som bildhuggare eller skräddare. Att systemet dock inte hade sådana ambitioner illustreras av att även borstbindare och svärdfejare hade sina egna skrån. Dessutom undrar vän av ordning varför den som vill lära sig ett yrke inte skulle kunna söka upp en yrkeskunnig utan ett råds godkännande.
Därefter tog det hårda arbetet med att bevisa sig i anställning – både praktiskt och politiskt – vid, innan man kunde avlägga mästarprov, och då bara under förutsättning att skrået inte hade något problem med dig personligen eller invändningar av typen att det optimala antalet lokala mästare redan var uppnått. Tålamod, inställsamhet och tid var alltså – snällt uttryckt – viktiga tillgångar för en entreprenör i 1700-talets Sverige.
Eskilstuna, däremot, fick chansen redan 1771. Lars Magnusson anmärker i Sveriges Ekonomiska Historia att utöver ett kraftigt uppsving i produktion ledde reformen till ökade skillnader mellan utövarna och att vissa av dessa utvecklade sina verksamheter till ett slags tidiga fabriker. Mot detta stod den ihärdiga småskaligheten från andra städer fortsatt tillbakahållna av skråväsendet. Tidigare gesäller och lärlingar – nu industriarbetare – fick i Eskilstuna möjlighet att skaffa egna hushåll istället för att som tidigare var brukligt, bo hemma hos sin mäster.
Personligen håller jag avskaffandet av skråväsendet som en av de viktigaste (och alltför sällan omtalade) institutionella frihetsreformerna i svensk historia. Inte bara på grund av dess bidrag till produktivitetstillväxten, utan också genom avskaffandet av en lagstiftat unken människosyn.
