Ständigt denna tandkräm
Bland de mindre sofistikerade argumenten mot marknadsekonomin framförs allt som oftast dess tendens att producera många sorters tandkräm, nu senast från Janne Schaffer I Nyhetsmorgon (kan ses här, men gör det inte). Argumentet går ungefär ut på att för många snarlika val är slöseri med resurser. Ibland drömmer jag om en lite skarpare svensk journalistik. Tänk om Lasse Bengtsson kunde fråga ”vad är policyimplikationerna?”. Thomas Sowell brukar säga att nationalekonomi går ut på att ställa frågan ”and then what?”. Janne kunde således uppmanas besvara följande frågor:
- Hur många tandkrämsmärken är optimalt?
- Vem ska tillverka dem?
Lite senare i programmet intervjuas Farah Pandit (kan ses här, samma rekommendation som ovan) på ungefär samma sätt. Tanken är att hon ska vara Hillary Clintons rådgivare i muslimfrågor, men jag har aldrig riktigt fattat vad hon gör, utöver att vara en slags handelsresande i floskler.
Under intervjun, som är 11 minuter lång, säger hon ”mutual interest and mutual respect” i snitt en gång per minut. På frågan om konstnärer som Lars Vilks utgör ett problem svarar hon att dendära yttrandefriheten är superviktig, men att mutual interest and mutual respect också är det, det vill säga hon svarar med all önskvärd tydlighet inte alls. ”And then what?”, tänker jag. Lasse Bengtsson går till nästa fråga.
Uppdatering: Nonicoclolasos har också skrivit om tandkrämen.
