Public Good

Jag hittar via Fredrik Segerfeldt Hans Bergströms kolumn om bistånd i DN. Jag håller med om grunddragen i artikeln, men är inte imponerad. Det är svårt att inte hålla med när Bergström skriver att bistånd bör ske för mottagarens – och inte givarens – skull. Däremellan finns en hel del som känns direkt oinitierat. Ta följande:

“Sydkorea och Ghana var lika fattiga 1960, erinrar den även praktiskt erfarne utvecklingsekonomen Nils Börje Tallroth. Sedan dess har Sydkorea bara rusat ifrån, trots att det är Ghana som har fått det stora biståndet.”

Det finns flera anledningar att inte inkludera den här meningen i en seriös text. Den ena är att påpekandet är irrelevant. Att ta två länder som Ghana och Sydkorea och insinuera att bistånd skulle vara den största skillnaden är i bästa fall skrattretande.

Den andra anledningen är att påståendets båda faktauppgifter är åt helvete. I PPP-justerade 2000-dollar var Sydkorea 4 gånger rikare än Ghana 1960 enligt Världsbankens WDI (jag kan dock tänka mig att siffran i nominella termer är ganska motsvarande) och under den perioden när Sydkoreas tillväxt tog fart tog landet emot inte oansenliga mängder bistånd. Under hela 1960-talet var det officiella utvecklingsstödets andel av BNI mellan 4 och 10 procent (samma datakälla). Under samma period tog Ghana aldrig emot över 4 procent av BNI i bistånd. Resultatet? Sydkorea växte 60-talet igenom och Ghana var fattigare än vid periodens början. Med Bergströms logik finns alltså klara belägg för att bistånd fungerar.

Faktum är att Sydkorea skulle kunna vara ett skolexempel på hur biståndsförespråkarna vill att systemet ska fungera: generöst bistånd vid låga inkomstnivåer som sedan fasas ut när landet växer. I Sydkoreas fall fasades biståndet ut helt  fram till början av 80-talet.

Jag tror, precis som Hans Bergström, att helt andra faktorer än bistånd gjorde Sydkorea rikt, men lite hederlighet skadar för den sakens skull inte.