Public Good

Remitteringar/remittanser är  de pengaflöden gästarbetare i rikare länder skickar till sina hemländer. Världsbanken har nyligen publicerat  sin Migration and Remittances Handbook 2011, där det konstateras att remitteringarna har studsat tillbaka efter den ekonomiska nedgången och är återigen på all time high, preliminärt 325 miljarder dollar, eller ungefär 150% mer än det officiella biståndet (ODA). Faktum är att det enda finansiella flöde som är större är utländska direktinvesteringar (FDI).

World Development Indicators har data till och med 2008. I löpande dollarpriser (miljarder). Observera att även rika länder som Frankrike finns med i siffrorna (till skillnad från de som nämns i publikationen ovan).

Remitteringar till utvecklingsvärlden minskade något under krisåret 2009, men ökade alltså återigen under 2010. En relevant fråga är naturligtvis om det inte också finns kvalitativa skillnader mellan bistånd och remitteringar. Jag har tidigare skrivit om det oklara forskningsläget kring biståndets positiva effekter (Därför fungerar inte biståndet) – trots positiva tendenser för enskilda projekt har inte makroekonomiska framsteg kunnat ledas i klara bevis (det vill säga den så kallade mikro-makro-paradoxen).

Andra har gått så långt som att undra om inte biståndet är direkt negativt. Simeon Djankow (sedermera finansminister i Bulgarien) och hans medförfattare skriver i The Curse of Aid (publicerad i Journal of Economic Growth 13, 3) att biståndet rent av är en förbannelse genom att det göder korrupta regimer och underminerar lokalt reformarbete.

En artikel i senaste Journal of Development Economics studerar privata flöden till fler än 100 utvecklingsländer sedan 1970 och drar följande slutsats: “We provide evidence of a positive, significant, and robust link between remittances and financial development in developing countries.”

Rajan och Subramanian finner i What Undermines Aid’s Impact on Growth att bistånd har en negativ effekt på mottagarlandets tillverkningsindustri genom att driva upp inflation och växelkurser (och därigenom fördyra exporten). Denna bieffekt har inte remitteringar.

Den stora skillnaden är naturligtvis “surpass government”-argumentet. Genom att sända pengar direkt till den som behöver dem, via kanaler Sida och andra aldrig kan få tillgång till, stimuleras investeringar och konsumtion. Den omtalade risken för bistånd att underminera reformarbete och institutioner i mottagarlandet torde vara minimerad med remittanser. Snarare borde förhållandet vara det omvända då dessa kan antas producera mer välbärgade och inflytelserika väljare.

Personligen har jag alltid tyckt att detta är ett underskattat argument för en generös invandringspolitik i industrialiserade länder (om principiella argument inte anses vara tillräckliga). Remitteringar är viktigare, både kvantitativt och sannolikt kvalitativt, än det offentliga biståndet.

Remitteringar som ett alternativ till det storskaliga biståndet diskuteras alldeles för sällan.