Public Good

Jeff Sachs är i mina ögon en i raden av fantastiska nationalekonomer som har slutat producera forskning och istället börjat producera åsikter. Åsikter som i flera fall är oberoende av faktaunderlaget. Sachs är i princip en av mina favoritekonomer i det empiriska fältet och har skrivit fantastiskt om ekonomisk geografi, naturresursernas förbannelse, vikten av internationell handel och finanskrisernas effekter. Men för 20 år sedan hände något som omsider mynnade ut i den oefterhärmligt ensidiga och tendentiösa The End of Poverty.

I veckan var det liberaler i allmänhet som serverades en drapa i Huffington Post. Texten är mest floskelbingo, men Sachs punchline sammanfattas väl av paragrafen nedan:

“Libertarians hold that individual liberty should never be sacrificed in the pursuit of other values or causes. Compassion, justice, civic responsibility, honesty, decency, humility, respect, and even survival of the poor, weak, and vulnerable — all are to take a back seat.”

Jag tror inte ett ögonblick på det här. Ändå är jag nog en sådan liberal han syftar på. Friheten kommer visserligen alltid i första rummet för mig, men om den empiriska konsekvensen av mina ståndpunkter var fattigdom, förstörelse, och avsaknad av ärlighet (!?) är jag ganska övertygad om att jag skulle ompröva dem. Utanför Rand-sfären känner jag inte en enda liberal som försvarar sin världsbild utan att hänvisa till att det liberala utfallet är överlägset alternativen.

Detta är också i mina ögon anledningen till att flödet av människor från vänster till höger är relativt stort, medan flödet i motsatt riktning är relativt obefintligt. Verkligheten, och dess representation i den data Sachs så skickligt använde förr, ger inte stöd åt hans världsbild, och då är det plötsligt intressant att diskutera idéer. Oemotsagd, visserligen, men ändå.

Och inte kan han citera Barry Goldwater korrekt heller.